Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘funderingar’

Dagen har till viss del tillbringats i skogen vid en å ihop med syster, hund och diverse barn. Vi grillade korv och fikade och barnen aktade sig för att ramla i vattnet. Hoppade från sten till sten. Plockade kaveldun och gjorde båtar av Ballerinakexen när magarna inte ville ha fler.

Det var länge sedan jag var i skogen. Efter att ha bott i skogen i nitton år så måste jag säga att jag blivit en inbiten stadsbo som verkligen älskar gatljusens orangea sken men någonstans inom mig bor det kvar en liten skogsmulle som gärna packar en ryggsäck med allt som kan tänkas behövas, som tex saker man kan äta, dricka, sitta på, torka sig med och på, skära med och så vidare. Andas granskog och mossa, inte se vilda djur för barnen pratar så högt men man kan förnimma dem där bakom snåren. Ser deras spår på stigarna vi följer. Det är mysigt att vara skogsmulle i väldigt små portioner.

Jag har som gått i ide ett tag nu. Det tar tid att finna sig själv igen efter omställningar, längre tid än vissa kan förstå. Nya rutiner, nytt liv. Det är lätt att tappa bort sig själv på vägen. Är man samma person som innan? Nej. I nytt sällskap, ny familj förändras man sakta och ibland vill jag sätta ner foten och känna efter. Känns detta bra? Är det det här som är jag? Ja, det känns bra, men fortfarande är stigen inte rak och självet inte riktigt som det var förut. Kommer aldrig att bli densamma igen men det gör inget bara jag finner ut vem jag är nu. Jag kan tycka om den personen också hoppas jag. Självkänslan är ju som den är..
Jag har varit undandragen ganska länge nu men börjar tröttna på det. Jag måste ta nya tag i livet och försöka hitta på mer. Lite som jag var förut, innan. Träffa folk. Jag har funnit en sak i alla fall, som jag verkligen brinner för och det är yogan. För några år sedan hade jag sagt att det där är sååå typiskt skrämda 40-plussare som är så rädda för att åldras att de går på vilket hokus pokus som helst men nu när jag är en skrämd 40-plussare som är rädd för att åldras så tycker jag det är ett underbart sätt att träna kroppen i lugn takt och ändå få något bra ur det hela. Plus att jag fått något att fokusera på som kanske kan bli JAG. Något som är bara mitt, som rör mig och som är bra för mig och inte för alla runt omkring. Dem tänker jag på alla andra timmar på dygnet men 40 minuter om dagen är MINA.

Jag försöker lära mig att se det mesta från den ljusa sidan. Bright side of life. Silverlining. You know.

 

 

Annonser

Read Full Post »

Visioner

Man ska ha visioner, drömmar, mål. Det är viktigt för att inte tappa sugen när livet strävar åt fel håll och man egentligen vill gräva ner sig en bit ner i marken med en liten spade.

Mitt mål är att ta mig genom livet helskinnad, vilket redan är kört men ok, ta mig genom livet med kroppen i behåll, bli en frisk pensionär och jag kan se framför mig min lägenhet vid havet i södra Italien, apelsinträdens dofter slingrar sig in i min näsa och jag smaskar på de goda ostarna jag nyss köpte på en särdeles fin marknad i närheten, vilken vi passerade på väg hem från havet där vi badat och solat och läst en god bok.
En inhemsk kaka slinker också ner efter ett tag ihop med lite italienskt te, hur det nu smakar och efteråt promenerar jag sakta hand i hand in i solnedgången och bara njuter av att finnas till.

Read Full Post »

Jag VET att det är ett jävla tjat om hösten. Här kommer mer tjat. Jag måste få ur mig att jag helt enkelt inte har hämtat mig efter förra vinterns vidriga, envisa, efterhängsna plågor och jag vill verkligen inte ha mer vinter redan. Ja, för det känns som om snön nyss smälte undan och vips är det dags att ta fram is-skrapan. Igen. Jag skulle vilja flytta utomlands. Men det kan jag inte.

Förr kunde jag njuta utav den där tanken att hösten för med sig ”tjocka tröjor, mysiga höststövlar och en massa värmeljus som lyser upp” men det mantrat är sedan länge övergivet utav mig. Andra rapar fortfarande upp det, det har jag märkt. Särskilt då jag själv rapar fram min ångest över mörker, frost och vinter och kyla. De måste ge mothugg direkt, klarar inte av en sådan gnällig jävel som mig som liksom drar fram depressionen i höstmörkret. De kastar värmeljus och mys-koftor mot mig men jag duckar.  Jag vet ju att det inte hjälper. Att det där är sämre än konstgjord andning. Det är inte ens roligt att promenera i snålblåst och iskristaller.

Det enda som hjälper är vår, vårvindar, förälskat fågelkvitter och snöfria gräsmattor. Dit är det långt hörrni!!!

Read Full Post »

Karma.

Det är våren vi alla går och väntar på. Särskilt jag väntar på den. Jag avskyr verkligen snön och kylan. Nu är det andra dagen med fem plus och jag är så nöjd.
För övrigt rullar livet på. Jag sitter sällan vid datorn, jag har ju en Iphone och DÄR hänger jag en del men den är inte blogg-vänlig för vare sig  mina fingrar eller mitt humör så jag läser aldrig bloggar längre och jag skriver nästan aldrig. Lite trist är det. Faktiskt.

För övrigt vill jag lite kryptiskt skriva att ju fler kockar desto sämre soppa. Det håller nog många med om. Vad jag syftar på går vi inte in på. Men jag kände att jag behövde skriva det där. Få UR mig det. Sedan vill jag även skriva att JAG personligen tycker det är viktigt att vara snäll, rättvis,  att jag tycker om att få folk att må bra och fortfarande efter så många år blir jag förvånad av att inte alltid bli bemött som jag bemöter. Vad är det för fel på en del? Jo, det kan jag tala om. Egotripparnas årtionde. Barajagfårsomjagvillsåskiterväljagidig.Det lustiga är att de värsta egotripparna blir otroligt ledsna, kanske till och med uttrycker att de är kränkta när de själv någon gång råkar få smaka på samma medicin från något håll. För rätt ska ju vara rätt och jag sa ju att jag är rättvis..

Då ler jag inombords för jag ÄLSKAR karma och att karma alltid, alltid är en bitch.

Nu inväntar jag stormen som ska komma häråt.

Read Full Post »

När jag var på biblioteket för nån vecka sedan råkade jag kasta ett öga in på en hylla bland böcker där jag vanligtvis inte kollar.  Där stod en bok som hette: ”Drunkna inte i dina känslor” skriven utav Maggan Hägglund och Doris Dahlin.
Något med boken fick mig att låna den och nu när jag snart läst hela så har jag ju förstått att den är skriven om mig. Helt klart. Jag orkar inte dra allt men det är något med mig som inte är så vanligt men inte helt ovanligt heller och det är att jag har ett rikt känsloliv, rikare än andras. Jag är en inte helt lätt person att ha att göra med samtidigt som jag vet att de flesta tycker att jag är väldigt snäll och omtänksam. Jag är både väldigt stark i mig själv och otroligt skör, känner av känslostämningar otroligt väl.
Som de tex beskriver så bra i boken:  (ungefär såhär skriver de)
”När vanligt folk kommer in i ett rum lägger de märke till möblering, gardiner, gardinernas färg, vad folk har för frisyrer, om nån har glasögon och tröjfärger och skomodeller. När jag kommer in i ett rum känner jag av stämningar. Jag läser folks ögon, deras kroppsrörelser, om de säger en sak med munnen och en annan med ögonen. Jag känner om nån är ledsen och om någon bär på undertryckt ilska. Osv.”

Alla dessa känslor tar jag till mig och instinktivt börjar jag nysta och fundera på orsaker fast jag egentligen borde släppa det direkt. Jag ser aldrig om någon varit hos frisören såvida de inte gjort något VANSINNIGT radikalt. Det finns exempel på att folk i min omgivning skaffat glasögon och så har jag inte tänkt på att de aldrig haft det innan, jag registrerar sällan detaljer. Jag minns dem istället som glada, snälla, vassa i rösten eller lite sorgsna. Det är så JAG i boken som tonåringarna skulle uttrycka det.

Personer som är så här extra känsliga kallas för HSP, highly sensitive persons, starksköra personer och av boken att döma så är det exakt sådan jag är. Det är skitjobbigt. Jag har verkligen trott att det är fel på mig. Känt mig så lustig då jag ena stunden mår väldigt bra och tar tag i saker och ting medan jag i nästa får en klump i magen pga att jag fångar upp känslor runt omkring mig så pass att det till slut blir för mycket att reda ut i skallen.
Då. Blir. Jag. Arg.
Och. Vill. Flytta. (Man kan säga att jag reagerar som en fyraåring faktiskt) Skillnaden är väl då att jag håller mina känslor inom mig medan en fyraåring basunerar ut det hela på ett väldigt tydligt sätt. 😉 Totalt orationellt.
En totalt orationell reaktion utan någon för andra människor  synbar anledning. Finns egentligen inget jag kan direkt peka ut men jag blir stressad av alla känslointryck och vill ta mig därifrån fortast möjligt.  Och så är jag inte konstig. Inte alls. Gutt!

För det är ju inte  så att det alltid syns utanpå hurdana stormar som blåser invändigt. En sådan här HSP-person ser oberörd ut medan vindar värre än Sandy kan rusa runt invärtes. Det är och har ofta varit så svårt för mig att förklara vad som händer med mig och jag har nog mer lutat åt att kalla mig labil men det kändes inte rätt heller för jag är inte vacklande. Jag är stark och vet vad jag vill. Inte rädd för saker och ting. Jag fångar bara upp lite för mycket av det känsloliv som pågår runt omkring mig.

Något som också var intressant var att en stor del av dessa få extra känslomässigt begåvade personer hade förmågan medfödd medan en del hade tränat upp den exempelvis genom en tuff barndom, där de hade  blivit mästare på att känna av stämningsläget hemma. Kanske kan man vara en kombination av båda sorterna.

Nu har jag kommit så pass långt i boken att de ska börja lära mig att reagera lite mildare. Kanske kan jag lära mig att sortera ut en del av det som jag registrerar och lär mig släppa det. Det är möjligt att jag återkommer i frågan. Jag har i vilket fall som helst beställt boken. Jag måste läsa den några gånger till. Typ resten av mitt liv.

😉

Read Full Post »

Med bulgariska mått mätt kanske det är knapert med blåbär i våra vida skogar men lite till husbehov kan man minsann skrapa ihop. Skogen är ömsom ljum, ömsom varm, står där tyst med raka furor och skeva granar, de som finns kvar efter Gudrun. Tystnaden som råder är som terapi för själen. Jag behöver lite lugn ibland. Inom mig är jag ju av en orolig sort. Ni vet. Så jag plockar bären, viftar bort kräken och plockar lite till. Kan knappast sluta. ” Där borta finns ju mer. Och där bort. Och där borta! ”

Det värsta är att jag blir snål. Det är så skitjobbigt att plocka. Flugorna är så jävla envisa, myggorna dumma och myrorna överallt. Det är ingen barnlek att plocka bär. Så.. Jag vill inte äta upp mina bär. Jag behandlar dem som guld. Stoppar i små askar och gömmer i frysen. Där ligger de bra.

Read Full Post »

Jag älskar verkligen Loreen. Hon är som ett väsen. En svarthårig, skönsjungande älva med tvär lugg.

Apropå lugg så har min sjuåriga dotter tjatat om att få klippa sig. Hon hade långt, långt hår som var ganska slitet i topparna. Helst ville hon kapa allt ända till axlarna. *oj säger mitt modershjärta*
Hon ville även klippa lugg deklarerade hon. *aj säger mitt modershjärta*
Alltså, denna unge har aldrig haft lugg. Hennes lugg är ingen lugg utan långt hår som ligger snyggt ihop med det andra håret. Så nej. Du får inte klippa lugg sade jag till henne. Vi tar en sak i taget och låter mamma vänja sig vid att du vill klippa dig överhuvudtaget. Vi låter frisören ta en lagom bit så att håret inte blir för kort med en gång och luggen lägger vi åt sidan.
Men du har ju lugg mamma, säger hon då. Ja, det har jag. Det är på grund av att min panna är en smula rynkig och jag vill inte det ska synas för mycket. Då tar hon och stryker undan min lugg och säger:
-”Jag tycker faktiskt inte din panna ser så krasslig ut mamma.”

Och där och då vill jag rusa ner till lokala parfymerian och köpa all antirynkkräm de har och rusa hem igen och BADA i den. Men det gör jag inte eftersom jag är relativt pank. Istället kikar jag i tidning ifrån Apoteket och hittar en tävling där man kan VINNA antirynkkräm. Så passande! Hur många kan vilja vara med i en sån tävling liksom???
Jag svarar på de tre frågorna och sedan skulle jag visst med några få ord förklara varför just JAG vill vinna dessa krämer och orden ”krasslig panna” slinker med där. Dagen efter får jag ett svarsmejl. Tävlingen är förstås avslutad men eftersom krasslig var ett gulligt uttryck om en rynkig panna så skulle jag få ett kit om det blev något över. Som om liksom… 😉

Read Full Post »

Older Posts »